Kategoriarkiv: Yttrandefrihet

Det är inte de rika som blir avlyssnade först

Idag presenterar sju s-bloggare en motion om integritetsfrågor till höstens partikongress. En av motionsförfattarna är Ullis Sandberg från Örebro (de andra är Johan Westerholm, Anders Widén, Erik Laakso, Ann-Catrin Brockman, Tomas Hartman och Kristian Krassman). Så här säger hon i pressmeddelandet: ”Vi hoppas vår motion kan vara ett bidrag i en nödvändig integritetsdebatt som behöver föras brett i det socialdemokratiska partiet.” Motionen och annat finns på både Ullis blogg eller på Arvid Falk.

Och det behövs verkligen. De senaste åren har integriteten inte vägt särskilt tungt när politiska beslutsförslag ska genomföras – samtidigt som exempelvis FRA-lagen skapat storm både bland bloggare, andra debattörer och bland ”vanligt folk”.  Men diskussionen i det Socialdemokratiska partiet har inte varit särskilt omfattande. Dessvärre.

Det finns mycket goda skäl för Socialdemokratin att ta dessa frågor på större allvar. Eller som jag skrev i en artikel i Tvärdrag i höstas: ”Det är sällan de rika eller väletablerade som blir avlyssnade i länder där staten fasar för folkliga protester. Det är inte liberala krigshetsare som drabbas när Säpo utan bevis eller rättegång dömer människor till laglöshet eller utvisning. Det är inte Djursholms-adresserna som dominerar listorna över människor som USA pekar ut som terrorister. Inskränkningar i integriteten slår helt enkelt hårdast mot frihetsrörelser. Som Socialdemokratin.”

Är det Staffan Werme som bestämmer?

Frågan är faktiskt motiverad, trots att Staffan Werme (fp) är kommunstyrelsens ordförande i Sveriges sjunde största stad (Örebro). Jag ställde nämligen nyss en fråga till Staffan om yttrandefrihetsavtal med privata entreprenörer och det är uppenbart att han inte är överens med sina kommunalrådskollegor. Han är emot sådana avtal – Rasmus Persson (c) påstår att han är för. Antingen har Staffan Werme fått ge med sig i frågan (trots att han är KS-ordförande) eller så driver inte kommunledningen någon samlad politik – utan ser sig mest som fria debattörer utan ansvar. Jag fick inga svar på detta idag, Staffan Werme vägrade svara på frågan om kommunledningen svängt. Han ägnade sig mest åt att anklaga mig för att inte vilja följa lagen (webb-tv-sändning).

Bakgrunden till frågan är den här. Socialdemokraterna har drivit den här frågan länge (tillsammans med vänsterpartiet, läs mer här) men tidigare har den högerkoalition som styr Örebro varit helt avvisande. De röstade emot våra förslag förra våren och så sent som i december avvisade Staffan Werme hela idén om att skriva in sådant i avtal med Attendo. Så här sa han till NA i december (vilket han också upprepade idag): ”Ett sådant avtal blir bara ett kraftfullt slag i luften”, ”utifrån den anställdes perspektiv kan det till och med bli ett problem om vi påstår att vi garanterar saker som vi inte kan garantera”. Jag tycker att han hade fel då, men bara en dryg månad senare hade (tydligen) kommunledningen svängt.

30/1 2008 skickade nämligen kommunalrådskansliet ut ett pressmeddelande om att ”Anställda får utökad meddelarfrihet” där kommunalrådet Rasmus Persson (c) säger: ”Örebro kommun och Attendo Care AB har sedan frågan väcktes varit överens om vad avtalet ska innehålla. Tiden fram till nu har gått åt till att undersöka de juridiska förutsättningarna för att tillskapa detta avtal.” Han fortsätter: ”Jag är mycket nöjd med det avtal som har undertecknats i dag. Vi har gett de anställda meddelande- och yttrandefrihet, samtidigt som vi inte har stört avtalet som själva upphandlingen baserar sig på.” Med andra ord: Rasmus Perssons uttalande går på tvärs med det uttalande som Kommunstyrelsens ordförande gav till NA i december. Som av en händelse skickades detta ut samma dag som kommunledningen trodde att vi skulle diskutera frågan i Kommunfullmäktige… Men det var nog en slump.

Pressmeddelandet är intressant av (åtminstone) ytterligare ett skäl, förutom att kommunledningen svängt i frågan, det lyckas ju nämligen påstå två olika saker samtidigt:
att frågan om yttrandefrihetsklausuler i avtalet diskuterats sedan i juni (Socialdemokraterna och vänsterpartiet väckte frågan om att garantera öppenhet och insyn i det nya demensboendet redan i januari 2007 men Attendo kom inte in i bilden förrän avtalet tecknades i juni 2007), och dels
att frågan om yttrandefrihetsklausuler i avtalet diskuterats sedan i december

Tyvärr finns nog bara en slutsats man kan dra: Kommunledningen är egentligen inte intresserad av att garantera yttrandefrihet för personalen, men kände sig tvungen att göra något eftersom de fick stryk i frågan (det var inte bara s och v som drev på, även facket, media och andra jagade dem). Och kommunledningen tar fortfarande inte ansvar för sina beslut, de ser sig mest som enskilda debattörer. Och det är tråkigt för Örebro (Sveriges sjunde största stad).

Ohelig allians som behövs

Att Timbro och Ordfront agerar tillsammans hör inte till vanligheterna. Nu förenar de sina krafter i den viktiga kampen mot kontrollsamhället. De skriver i Svenska Dagbladet: ”Med de samlade förslag som nu ligger på riksdagen bord öppnas dammluckorna på vid gavel. Vi ser allvarliga problem med det som sker, tillräckligt stora för att alla som värnar vår demokratiska tradition ska ställa sig upp och säga stopp.” Jag värnar vår demokratiska tradition och ställer mig härmed upp igen (tidigare inlägg i frågan här). Jag registrerade www.sossarmotstorebror.se för länge sedan. Kanske dags att aktivera den?

Tur att polisen sätter dit de tunga brottslingarna

Idag ska en 45-årig sjukpensionär försöka få domstolen att tro på att hans nedladdning av 4 låtar (som han redan hade på skiva) inte var brott med uppsåt. Vi andra är i alla fall övertygade om två saker: 1/ tur att polisen och rättsväsendet har tid och resurser att ingripa mot de tungt kriminella… och 2/ det är för dyrt att ladda ner musik (han fick böta 5000kr/låt). Det hela är resultatet av en av Sveriges genom tidernas mest korkade lagar – som riksdagsledamöterna inte själva begrep vad den handlade om (tveksamt om ens justitieminister Bodström gjorde det). Läs mer om vår förlorade kamp mot pucko-lagen här.

Stort (s)töd när jag frågade om övervakning och buggning

Ikväll höll Socialdemokraterna i Örebro sitt representantskap (högsta beslutande organ för Socialdemokraterna i Örebro kommun). Jag passade då på att ställa en så kallad ”enkel fråga”, som kanske inte var fullt så enkel att besvara: ”Diskuterar riksdagsledamöterna var gränsen ska gå för statens möjligheter att övervaka medborgarnas privatliv?”

Riksdagsledamoten Ameer Sachet svarade nöjde sig lyckligtvis inte med att bara ge det korta svaret: ”ja”… han utvecklade också hur diskussionerna gått i den socialdemokratiska riksdagsgruppen som i förra veckan hade bjudit in justitieminister Thomas Bodström för att diskutera frågan. Ameer medgav att det visst finns svåra avvägningar – man måste väga behovet av insatser mot grov brottslighet mot grundläggande rättigheter (exempelvis integriteten).

När jag sedan fick ordet argumenterade jag för min oro och jag blev faktiskt förvånad över de positiva reaktionerna på mitt inlägg. När jag pratade var det många som nickade ihärdigt, jag fick en spontan applåd (inte så vanligt) och flera kom fram efter mötet och tyckte att det var bra att jag lyfte denna fråga. Efteråt började jag fundera på om det kanske kan vara så att riksdagsledamöterna och justitieministern missbedömt opinionen? Särskilt den inom det socialdemokratiska partiet.

Jag sa ungefär så här:
1. Det finns beslut och diskussioner i politiken vars konsekvenser får återverkningar lång tid framöver: det är sådana som man kan tro att barn och barnbarn kommer att fråga en om i framtiden. De inskränkningar som görs i den personliga integriteten är sådana. De får återverkningar för låååång tid framöver. Därför måste vi diskutera dessa ordentligt.
2. Sverige har snart ”tätpositionen” i den demokratiska världen när det gäller inskränkningarna i människors integritet – det vi tidgare skrattat åt när USA genomfört (övervaka om människor lånar ”misstänkta” böcker, utbredd kameraövervakning, fritt fram för hemlig avlyssning om det är för ett ”viktigt syfte” och mycket annat) har vi snart här också. Men diskuterar vi det tillräckligt?
3. Listan på inskränkningar är lång. Bara under 2005 beslutades om följande: Överskottsinformation vid avlyssning får användas av polisen (som avgör vad som är relevant), utländsk polis får avlyssna svenska medborgare, misstanke om brott ska inte vara ett krav för hemlig kameraövervakning, telefonavlyssning och teleövervakning. Postkontroll och husrannsakan ska tillåtas innan brott begåtts, buggning tillåts vid misstanke om brott som ger minst fyra års fängelse, till exempel mord och terrorbrott, Säpo får ta del av sjukvårdsjournaler vid hot mot offentliga personer och så vidare (listan lånad från Aftonbladets artikel härom dagen).
4. Även om en del tröstar sig med den fåfänga förhoppningen ”den som inte gjort något fel har inget att vara rädd för” så får detta allvarliga konsekvenser för alla. Följderna för vården är ett tydligt exempel: a/ fler avsäger sig från att bli registrerade i PKU-registret (där DNA sparas för medicinsk forskning) vilket på sikt riskerar att försvåra den medicinska forskningen eftersom en grund för registret är att ett tvärsnitt av befolkningen finns lagrad, b/ att polisen får granska journaler liksom avlyssna ”läkarmottagningar” (hur man nu ska definiera detta begrepp) kan innebära att exempelvis psykiskt sjuka låter bli att söka vård – det är ju inte helt ovanligt att psykiskt sjuka tror sig vara övervakade (vilket i och för sig kan vara korrekt framöver…) och om rädslan för att läkaren är buggad drar sig nog fler för att söka vård (det kan ju vara läkaren som är terroristmisstänkt, Bodström är ju extra rädd för utländskt utbildade läkare…).
5. Och vem ska definiera vad som är ”misstänkt”? Jag har själv begått brott när jag betalat pengar till Ahmed Yusuf trots att det är förbjudet. Ahmed Yusuf har pekats ut som terrorist av USA och eftersom Sverige lydigt följer efter så har vi fryst alla hans tillgångar och gjort det till ett brott att ge honom pengar. Detta bryr sig nu lyckligtvis inte alla om och jag är en av dem som tidigare gett honom pengar (jag är i gott sällskap, där finns bland annat de före detta s-ministrarna Kjell-Olof Feldt och Bengt Göransson). Men tänk om det skulle räcka för att polisen ska misstänka mig för att stödja terrorism? Då skulle de ha rätt att övervaka mig. Känner alla sig trygga med att det inte kan hända om några år?

Det kanske helt enkelt är dags att starta en folkrörelse mot hoten mot integriteten? stoppa-storebror.se finns redan, men kanske är det ett sossenätverk som behövs för att Bodström m fl ska förstå att de inte har hela partiet med sig: www.sossarmotstorebror.se kanske…?

Och när ska vi säga stopp?

Aftonbladet skrev något hårdvinklat (tyvärr inte felaktigt) om justitieminister Thomas Bodström igår: ”Han är Säpos älskling”
Magnus Ljungkvist skriver om Bodströms dumheter (som mina partikamrater i riksdagen tydligen tragiskt nog tycker är helt okej) på sin blogg. Han påminner bland annat om prästen Martin Niemöllers sedelärande historia om en helt annan tid. I ett helt annat land. I en helt annan situation… För inte kan något ont någonsin hända oss här?
”Först tog de kommunisterna, men jag protesterade inte för jag var inte kommunist.
Sedan spärrade de in socialdemokraterna, men jag protesterade inte för jag var inte socialdemokrat.
Därefter tog de fackföreningsmännen. Jag sade ingenting för jag var ju inte fackföreningsman.
Slutligen kom de för att ta mig, och vid det laget fanns det ingen kvar som kunde protestera.”
Och Magnus avslutar: ”Den som inte gjort något fel har ingenting att frukta. Jo, jag tackar. ”

”De är totalt galna!” = tyvärr en korrekt beskrivning

I onsdags skickade regeringen sitt buggningsförslag till lagrådet. Regeringens förslag (som dessvärre de flesta partier är mer eller mindre överens om) ger polisen ökad rätt att bugga medborgare. Bland annat blir det tillåtet att avlyssna läkarmottagningar och massmedieredaktioner och att i hemlighet gå in i någons lägenhet för att sätta upp mikrofoner och sedan i efterhand avgöra vilken information man vill använda. Med andra ord: storebrorssamhället har tagit ett gigantiskt kliv närmare – och det har skett utan folkliga protester (jag får – liksom många andra ta på mig en del av skulden: jag har bara gnällt tidigare, jag har inte agerat offentligt i frågan). I Dagens Nyheter idag finns en bra artikel om lagförslaget och Journalistförbundets ordförande Agneta Lindblom Hultén ger dessvärre en helt rimlig beskrivning av förslagen: ”De är totalt galna! Vi har remissat på det här och uppmärksammat det på olika sätt i debatter. Buggningen innebär en uppluckring av både meddelarfriheten och källskyddet. Men det är inte allt. Det är fler lagförslag på gång i samma riktning. Det ligger mer skit i pipeline.”
Och ännu värre är att Thomas Bodström inte alls tar till sig kritiken. Hans försvar för lagförslaget är riktigt jobbigt att lyssna på för mig som partikamrat. Förutom att jag anser att han har fel politiskt (när det gäller behovet av att öka övervakningen i samhället) så har han fel i sak när han exempelvis hävdar att ”läkartiteln är inte lika skyddad som de för advokater och präster.” Och riktigt pinsamt är följande: ”Det är svårare att kontrollera läkare än advokater och präster. Läkare kan till exempel vara utbildade utomlands.” Jo, vi vet ju var hotet kommer ifrån…

Och när jag ändå är inne på avdelningen ”kritisera mina partikamrater”: vad i h-e håller Marita Ulvskog på med? Lyckligtvis har nu näringsminister Thomas Östros sagt emot hennes otroligt märkliga utspel (om att företagen investerar mindre för att ”straffa regeringen”). Han konstaterar (bland annat i DN idag) att investeringarna är ovanligt höga. Så var det med den konspirationsteorin.

Typiskt muslimer att låta barnen protestera?

På ekonyheterna i morse rapporterade Bengt Herner från Jordanien om protesterna mot publiceringen av karikatyrerna av profeten Muhammed: ”De är inte arga vuxna, inte ens arga tonåringar, utan barn, små barn, som leker arga, med plakat och inövade hatramsor mot Danmark. Barnens organisatör är Jordaniens islamiska aktionsfront. All vrede är inte spontan.”

Ja, visst är det väl typiskt av muslimerna att lura ut barnen i protester mot vårt snälla grannland. Om det någonsin hänt att svenska föräldrar organiserat protester där deras barn burit skyltar och ropat slagord vore det ju en annan sak. Men så är det ju inte. För ingen har väl någonsin sett några demonstrerande barn på gator och torg. I Sverige alltså. Nej, sådant gör bara de där utlänningarna. Usch.

Men om det – mot förmodan – någon gång skulle förekomma att svenska barn organiseras i protester på gator och torg så vet vi hur ekot kommer att rapportera om detta: ”De är inte arga vuxna, inte ens arga tonåringar, utan barn, små barn, som leker arga, med plakat och inövade ramsor mot skolpolitikerna som stänger deras dagisavdelning. Barnens organisatör är föräldraföreningen på dagiset. All vrede är inte spontan.”

Eller, vad tror ni?

Och i sakfrågan, publiceringen av karikatyrerna av Mohammed tycker jag:
1. det är aldrig okej att hota eller begå terrordåd
2. tryckfrihet innebär att man får publicera (nästan) vad som helst men det innebär INTE att man ska försöka håna minoritetsgrupper och hetsa mot vissa religioner (särskilt inte de som är mest utsatta för hån och hat) (All heder åt exempelvis NA och Aftonbladet som bestämt sig för att det inte finns någon anledning att publicera bilderna.) Europarådets generalsekreterare Terry Davis (med uppgift att försvara de mänskliga rättigheterna) påpekar (citerad i NA idag) ansvaret som följer av tryckfriheten: ”Publiceringen av karikatyrerna kanske inte innebär att man strikt juridiskt har gjort några fel, men man bröt förvisso mot etiska normera baserade på ömsesidig respekt och acceptans av andra människors religiösa tro.”
3. den danska regeringen borde självklart ha reagerat innan bojkotten mot Arla inleddes: om statsminister Rasmusen träffat ambassadörer som ville träffa honom tidigare (och inte först när danska ekonomiska intressen hotades) kanske inte dessa stämningar uppstått
4. om det inte vore för att Jyllands Posten medvetet försökt hetsa mot muslimer (det är rätt uppenbart att de gjort detta medvetet) hade vi sluppit hela eländet
5. om karikatyrerna exempelvis föreställt judar är jag rätt säker på att vi alla kunnat enas i vår avsky för att man hånar en utsatt grupp – varför ska det vara okej att håna/provocera muslimer på det här sättet?
6. faktum är att det ju är en dubbel provokation i detta fall: 1/man får aldrig avbilda profeten Mohammed och 2/att framställa honom som terrorist är att peka ut alla muslimer som terrorister (läs mer om avbildningsförbudet och annat i DN Kultur idag)

Författaren och kolumnisten Johanne Hildebrandt skrev klokt om detta i Aftonbladet i söndags. Läs det! och idag skrev Johan Ehrenberg en spalt som var klok (det är inte alltid jag tycker det…) med rubriken: ”Det är en politikers förbannade plikt att kritisera publiceringar han ogillar”